Ett gjuteri växer fram
När Valter Stridkvist gick av tåget i Lyrestad sommaren 1955 visste han att han ville sätta spaden i jorden men inte hur allt skulle gå till. Han hade ingen färdig fabrik. Ingen utrustning. Bara ett tydligt mål och viljan att bygga något från grunden.
Ett gjuteri av gamla kontakter, lånade pengar och eget tegel
Det som fanns var en industritomt, en ivrig hembygdsförening och tillgången på råmaterial. Platsen låg perfekt längs Göta kanal, nära järnväg och väg. Kommunen, fastighetsbolaget och några privata aktörer hjälpte till med mark, kontakter och modesta lån. Industrimarken kostade 400 kronor. Fastighetsbolaget gick i borgen.
Valter fick klartecken. Och byggandet började.
Gjuteriet ritade han själv. Kupolugnen som på den tiden var hjärtat i ett gjuteri beställde han i sektioner från en släkting i Månsarp. Den murades på plats, kläddes invändigt med eldfast tegel och försågs med fläktar. Invändigt mätte den 110 centimeter. Det räckte för att smälta järn, om än inte mycket åt gången.
Traversen som var stommen i produktionen byggdes av balkar från Åke “Smé” i Böckersboda. Lyftanordningar och kedjor kom från Månsarps Mekaniska. Maskiner köptes begagnade. Det fanns ingen prålig maskinpark. Bara det mest nödvändiga och det de kunde få tag på.
“Vi sov i bilen, en Borgward Isabella!” minns Valter.
“Vi reste runt och ragga kontakter i södra Dalarna, Västmanland, Örebro…”
Det var dåliga tider i branschen. Gjuteri efter gjuteri gick i konkurs. Men Valter och Allan åkte ändå. Hängde på. Knöt kontakter. Lade grunden till något som skulle visa sig vara mer hållbart än många andra.
Det första järnet, den första svetten
Under vintern 1955–56 närmade sig allt sin startpunkt. Golvet var gjutet. Maskinerna stod på plats. Men allt var fortfarande provisoriskt. Det fanns dagar då de eldade med ved och byggde medan de smälte.
Allan Levinsson flyttade upp till Lyrestad med familjen under våren. Hans fru och Valters fru, Anna-Maria, hjälpte till när det behövdes med enklare arbeten, ibland med att packa, hälla och sortera. Ett riktigt familjeföretag från början.
Och så
Den 5 april 1956 hälldes det första järnet.
“Det var noga med detta, vi fick inte ösa i allt på en gång,” skrattade Anna-Maria senare.
“Allt var förberett. Högar av tackjärn, formsand, kol och kalksten. De hade lagt det i högar åt oss. Det var bara att få det över kanten.”
Det var blygsamt, enkelt, men det fungerade.
Valter, Allan och deras nära hade byggt ett fungerande järngjuteri med händerna, med hjälp av grannar, vänner och med ett stort mått tillit.
