Del 1: Det började med en annons
Den 22 november 1954 publicerades en liten notis i Jönköpings-Posten.
Rubriken:
“Är Ni yrkesman?”
Har ni goda uppslag? Önskar ni egen rörelse? Tillskriv oss då! Idealiskt läge vid riksväg, järnväg och kanal. God tillgång på arbetskraft. Låg kommunal uttax.”
Valter Stridkvist hade redan hunnit arbeta i flera gjuterier i Taberg, Månsarp och Värnamo. Han var gjutmästare, kunnig och envis men framför allt sugen på att forma något eget. När hans dåvarande kompanjon Stig Stendal visade honom annonsen från Jönköpings-Posten, var det mest på chans. Men Valter såg något i den. Kanske en möjlighet. Kanske en nystart.
Bakom annonsen stod ett privat initiativ från Lyrestad, ett litet samhälle som kämpade mot avfolkning, men som bar på framtidstro. De ville locka nya företag till bygden. Det fanns industrimark, låg skatt och en stark vilja att skapa arbetstillfällen.
Valter och Stig reste runt i Småland för att möta andra som svarat på annonsen. Det fanns intresse, men också osäkerhet. Till slut hoppade Stig av helt.
Och där stod Valter ensam med drömmen om ett eget gjuteri.
Eller… inte riktigt ensam.
Tankarna gick till Allan
Valter visste direkt vem han skulle ringa. En gammal arbetskamrat från Taberg: Allan Levinsson. De hade börjat på gjuteriet redan som femtonåringar. Arbetat ihop, delat erfarenheter och byggt upp ett förtroende.
Allan hade hunnit flytta runt en del sedan dess, till Rydöbruk och senare till Mariannelund. Men han var fortfarande i branschen, fortfarande handformare och fortfarande någon man kunde lita på. Så Valter ringde.
"Det bästa han har gjort," skulle Allan senare skratta.
Och så blev det. Valter blev den som reste till Lyrestad. Allan stannade kvar för att arbeta praktiskt med modeller och former.
Men målet var klart: att bygga något nytt tillsammans.
Lyrestad – en plats att börja om på
Sommaren 1955 kom Valter till Lyrestad. Gräsmattorna var bruna av torkan, men mötena med kommunen var varma. De lokala krafterna var engagerade. Industrimark kunde köpas för 400 kronor. Det fanns någon som gick i borgen för ett lån.
Det räckte.
Och det skulle visa sig vara det bästa de kunde ha gjort.
